När jag nu närmar mig 30 års ålder (29 för att vara exakt), med för många års studier vid universitetet (6, om jag ska tvinga mig själv att erkänna) och ett par längre utlandsvistelser (3, för den noggranne) kan jag lätt konstatera att mina vänner finns utspridda inte bara över hela Sverige utan också över bra många delar av jorden. Jag är så glad att jag lärt känna alla dessa olika människor, och att jag har förmånen att kunna behålla kontakten med dem och träffa dem ibland. Somliga åker jag och hälsar på när jag har möjlighet, eller vägarna förbi, och somliga kommer förbi Sverige med jämna mellanrum. Ytterligare andra sluter jag upp med på helt andra ställen i världen så snart tillfälle ges, och en av dem är Konrad. Han bor i Schweiz för tillfället, där han jobbar. För något drygt år sedan möttes vi i Tokyo för ett par intensiva dagar, och för ytterligare ett par år sedan sågs vi i San Francisco och gjorde stan osäker. I somras kom Konrad och hälsade på i Vejbystrand, där jag kommer ifrån och spenderar så mycket av mina somrar som jag bara kan. Då knäppte jag den här bilden på honom, och varje gång jag ser den blir jag glad. Dels för att jag tycker bilden i sig är fin, men också för att den påminner mig om att det inte är så långt bort till alla härliga människor ändå.
Det kanske är därför jag tycker så mycket om att fotografera? För att även om man skiljs åt, så har man genom ett fotografi alltid lite av personen på bilden kvar?