2003 bodde jag en månad i Italien. Jag hade varit där året innan och pluggat italienska (a.k.a käkat biscotti och druckit chianti tills det stod ur öronen på mig) och fått blodad tand. Under den där heta sommaren 2003 låg den franska gruppen Noir Desir på topplistorna med sin låt “le vent nous portera”. Jag pratar inte ett ord franska (nåja, jag klarar “merci beaucoup” och “deux points”, men det är också allt) men refrängen är så medryckande att jag gillade låten direkt. Tills jag råkade se videon på MTV en dag. Den är så mörk och hemsk, med en mamma och ett barn som kommer ifrån varandra på en strand, att jag fick kalla kårar och genast omvärderade den låt jag trott varit en glad trudelutt till något ångestmättat. Även om jag fortfarande gillar låten, kan  jag inte längre höra den där glada melodin jag tyckte mig höra i början. Jag vet fortfarande inte om låten egentligen är sorglig eller glad, men tycker det är fascinerande att tänka på hur stor roll som ett par bilder kan spela för ens intryck av något.

Bilden jag tog på stranden idag har jag lekt runt lite med i Lightroom och i dess nuvarande skick påminde den mig lite om någon scen ur den där tragiska videon. Och både min bild och videons stämning ligger helt och hållet i fas med vad jag tycker om kyla och snö. Hämta hem våren nu, snälla någon?