Jag har aldrig varit sådär särskilt barnkär innan jag själv fick barn. Aldrig fått knip i hjärtat av bebislukt, och aldrig slängt drömmande blickar efter barnvagnar på stan. När jag blev gravid så lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli en sådan där, en av dem. En av dem som alltid måste visa bilder på sitt lilla barn. Som pratar om sig själv i vi-form och syftar på sig själv och den lilla bebben. Som har sin unge som bakgrundsbild på telefonen, som profilbild på facebook, och som skärmsläckare på datorn. Aldrig skulle jag skriva statusuppdateringar om vad min lille guldklimp haft för sig (och förresten skulle jag nog heller aldrig använda ett så töntigt ord om “guldklimp” för att beskriva mitt barn), och aldrig, aldrig, aldrig skulle jag skicka julkort med min unge påframsidan.
Jag är i alla fall inte sämre än att jag kan ändra mig.
2 Comments
Well, join the club av de som tvekar och har ågren. Men lyssna nu: tagga ner för bara din insikt och reflektion är hälsan själv i sig.
Måste medge att jag, som känner att jag lever bland människor som abdikerat inför vad de tror är mammarollen 2011, ser dig som en självsfrände som gjort en hälsosam kompromiss snarare än blivit din värsta mardröm. Och så ser jag på min egen mammaroll också.
Du kommer, förhoppningsvis, aldrig köra 5-min metoder eller time-out i tron att det är “bra för barnen” att må dåligt och du likaså för att någon-sagt-det-var-det-någon-gång-och-alla-andra-gör det, nog. Du kommer, med säkerhet, aldrig planera en långhelg efter nästa barnloppis eller välja bilbarnstol efter senaste modet i “Mama”.
Nej, älskade Eva – det är en skam att jag inte våldgästar dig mer än i att jag avnjuter dina texter online för kors i taket vad du är min enda livlina till verkligheten då jag nästan tror att alla andra ny-mammor blivit galna. I min verklighet, där måste man inte älska alla ungar eller tro att moderskap är en rock man ta på sig på morgonen eller ett kollektiv av f.d. intellektuella kvinnor som lever i en 50-talsbubbla. I min verklighet får man älska sin snorunge och ändå bara…vara.. sig själv. Fast pånyttfödd, tillsammans med sin unge.
Så känn inte för en sekund “jag har väl inte blivit en av DEM???” för Eva – du blir aldrig som dem och den egenskapen kommer du föra vidare till August. Du är Eva.
Fina Eliza! Som du skriver! Jag blir ju helt glad och varm i magen! Tusen tack!