2003 bodde jag en månad i Italien. Jag hade varit där året innan och pluggat italienska (a.k.a käkat biscotti och druckit chianti tills det stod ur öronen på mig) och fått blodad tand. Under den där heta sommaren 2003 låg den franska gruppen Noir Desir på topplistorna med sin låt “le vent nous portera”. Jag pratar inte ett ord franska (nåja, jag klarar “merci beaucoup” och “deux points”, men det är också allt) men refrängen är så medryckande att jag gillade låten direkt. Tills jag råkade se videon på MTV en dag. Den är så mörk och hemsk, med en mamma och ett barn som kommer ifrån varandra på en strand, att jag fick kalla kårar och genast omvärderade den låt jag trott varit en glad trudelutt till något ångestmättat. Även om jag fortfarande gillar låten, kan  jag inte längre höra den där glada melodin jag tyckte mig höra i början. Jag vet fortfarande inte om låten egentligen är sorglig eller glad, men tycker det är fascinerande att tänka på hur stor roll som ett par bilder kan spela för ens intryck av något.

Bilden jag tog på stranden idag har jag lekt runt lite med i Lightroom och i dess nuvarande skick påminde den mig lite om någon scen ur den där tragiska videon. Och både min bild och videons stämning ligger helt och hållet i fas med vad jag tycker om kyla och snö. Hämta hem våren nu, snälla någon?

Vilken bra dag!

Först så var jag hos en vän som just flyttat och hon berättade att hon gärna skulle ha någon fin tavla med naturmotiv på väggen  – tagen av mig! Jag blev så glad i magen.

Sen kom jag hem och upptäckte att min bild av “kyla” kommit med som en av finalisterna i fotourvals tävling! Kan ju inte bli bättre! Mitt bidrag är nummer 12 och tycker man att bilden är fin får man så klart gärna rösta! Själv har jag svårt att välja mellan bidrag nr 3 och bidrag nr 8, Jag tycker båda är så himla fina och så helt olika att det är svårt att välja en favorit.

Ikväll blir jag så glad av kyliga bilder att jag slänger upp tre till ifrån samma vandring.

]]> http://www.kronfalt.se/glad-x-2/feed/ 2 http://www.kronfalt.se/kyla/ http://www.kronfalt.se/kyla/#comments Thu, 29 Oct 2009 13:22:59 +0000 Eva Kronfält http://www.kronfalt.se/?p=846

Jag har en kusin som är bra på alla sätt och vis, men han är lite galen. Eller, egentligen är väl “orädd” mera rätt ord, men jag tycker hans strapatser ofta känns galna. Han är väldigt förtjust i att vandra (särskilt på Balkan. Titta på hans sida, http://karpaterna.se, för massor av bilder och info om hans vandringar) och ger sig gärna iväg på outforskade stigar och träffar på både underliga människor och storslagen natur på sina resor. I vintras drog han med mig Jens på en kort vandring längs Söderåsen, med tillhörande övernattning i vindskydd och minusgrader. Anledningen till att jag följde med överhuvudtaget var att vi skulle campa relativt nära vår bil, så jag hade en väg ut om det skulle bli allt för mycket vildmarksliv för min smak. Men det var faktiskt toppen! När min kusin föreslog vandringen var jag väldigt tveksam och ställde frågan: “varför skulle man vilja sova utomhus i ett vindskydd mitt i vintern!?”.  Efter vandringen är jag helt omvänd och undrar, precis som min kusin: “varför vill inte alla sova utomhus i ett vindskydd mitt i vintern!?”

Men kallt, det var det. Och därför tänkte jag att bilden jag tog på en frusen sjö skulle passa utmärkt till Fotourvals tävling på temat kyla.

Snacka om att offra sig för konsten. Kall mark och löv i varenda liten hårlock.

Jag fick idén från en bild jag sett på flickr (sparade den dumt nog inte som favorit, så nu hittar jag den inte), men jag tycker den blev ännu finare med Josefin som huvudperson.

Jag vet inte om rubriken egentligen är missvisande, för det är så himla kallt ute idag! Jag sitter inne med dubbla kläder, tjocka strumpor och….. och öppna fönster. Jag bor i ett gammalt hus och vi får våra fönster målade den här veckan. Det är jättecharmigt att bo så här nästan alltid, men just när fönsterna ska målas om och temperaturen dyker neråt så känns det sådär. En varm vietnamesisk nudelsoppa till lunch (mums!) fick mig dock varm, och med ett träningspass nu till eftermiddagen ska jag väl klara mig till kvällen då jag beger mig ut på lokal för ett glas öl och en träff med en god vän.

Höst var det förra året också, när jag just börjat intressera mig för foto. Min bror och hans flickvän var nere i Lund på besök och jag tog höstbilden i det här inlägget. Jag har alltid tyckt mycket om den. Dels därför att jag gillar färgerna och kompositionen, men också för sättet som min bror håller upp lövet åt mig på. Jag tycker det är så typiskt oss, på något sätt. Eftersom det är en av mina favoritbilder och den är väldigt höstlig tänkte jag vara med och tävla med den i Fotourvals tävling med just temat “höst”. Wish me luck!

Jag har haft en riktigt skön, riktigt höstlig helg med fiskfondue, eld i öppna spisen, gott vin och sällskapsspel. Och så en del fotograferande, så klart.

Tack kära vänner för den här helgen! Mer Blekinge åt folket! =)

(Klicka på biderna för att se dem i större format)

Den här sommaren har jag haft någon fix idé om att jag vill se en vild älg. När jag och min man körde hem från en tur vi gjort till Motala satt jag med näsan mot rutan och stirrade på kalhyggen i 3 timmar. Ingen älg. När vi åkte hem från vår paddling i Osbytrakterna satt jag mil ut och mil in stirrades mot landskapet som färgades rött av den dalande solen. Ingen älg.

I lördags kväll kom jag och min vän på att det finns mycket älg i Blekinge och att om man går upp riktigt tidigt och sätter sig på ett kalhygge så ökar ens chanser att få se en vild älg markant. Vi bestämde oss för att på söndagsmorgonen gå upp 4 timmar efter att vi gått och lagt oss, klockan 5. Eventuellt kan vi ha druckit något glas vin vid tidpunkten då detta framstod som en god idé, men vi höll oss i alla fall till vår plan och lommade iväg till första bästa kalhygge just som solen gick upp. Sedan satt vi där, till en början tysta och långsamt läppjande på var sin kopp te och mumsandes på de mackor vi hade med oss. Sen började vi viska några korta meningar till varandra, som sedan blev längre och längre. Efter 2 timmar insåg vi att vi pratade konstant och ganska normal samtalston.

Det var väldigt vackert att sitta på kalhygget och se solen gå upp. Det var rogivande att höra ljuden ifrån fåglar och humlor. Det var mysigt att sitta och prata med en god vän över en varm kopp te ute i naturen.

Men.

Ingen älg.