Den här sommaren har jag haft någon fix idé om att jag vill se en vild älg. När jag och min man körde hem från en tur vi gjort till Motala satt jag med näsan mot rutan och stirrade på kalhyggen i 3 timmar. Ingen älg. När vi åkte hem från vår paddling i Osbytrakterna satt jag mil ut och mil in stirrades mot landskapet som färgades rött av den dalande solen. Ingen älg.

I lördags kväll kom jag och min vän på att det finns mycket älg i Blekinge och att om man går upp riktigt tidigt och sätter sig på ett kalhygge så ökar ens chanser att få se en vild älg markant. Vi bestämde oss för att på söndagsmorgonen gå upp 4 timmar efter att vi gått och lagt oss, klockan 5. Eventuellt kan vi ha druckit något glas vin vid tidpunkten då detta framstod som en god idé, men vi höll oss i alla fall till vår plan och lommade iväg till första bästa kalhygge just som solen gick upp. Sedan satt vi där, till en början tysta och långsamt läppjande på var sin kopp te och mumsandes på de mackor vi hade med oss. Sen började vi viska några korta meningar till varandra, som sedan blev längre och längre. Efter 2 timmar insåg vi att vi pratade konstant och ganska normal samtalston.

Det var väldigt vackert att sitta på kalhygget och se solen gå upp. Det var rogivande att höra ljuden ifrån fåglar och humlor. Det var mysigt att sitta och prata med en god vän över en varm kopp te ute i naturen.

Men.

Ingen älg.